Att efterforska källor

I medier och på nätet ges uttryck för att det råder en absolut frihet att meddela uppgifter till medier. Journalister och ansvariga utgivare är inte sena med att påtala att meddelar­frihet, källors anonymitets­skydd och myndigheternas efter­forsknings­förbud minsann är grundlags­fästa. Det är lätt att invaggas i tron att det är ok att lämna alla uppgifter som omfattas av någon sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (OSL) till t ex en tidnings­redaktion. Det är inte så svart och vitt. Det finns även grundlags­fästa undantag från rätten att meddela och offentlig­göra uppgifter. Inte heller är anonymitets­skyddet och efter­forsknings­förbudet absoluta.

En person som omfattas av tystnadsplikt enligt OSL får straffritt lämna vissa uppgifter som omfattas av sekretess enligt OSL till t ex en tidningsredaktion. Ett vanligt exempel är de ständiga informations­läckorna från polisens förundersökningar till kvällspressen. Vissa, men inte alla, uppgifter som omfattas av förundersöknings­sekretess (18 kap. 1 § 1 st. OSL) omfattas även av rätten att meddela och offentliggöra uppgifter (18 kap. 19 § 2 st. OSL). En polis kan därför lämna sådana sekretess­belagda uppgifter till t ex en tidningsredaktion utan att myndigheter får efterforska vem källan är (3 kap. 4 § 1 st. tryckfrihets­förordningen [TF]). I dessa fall kan heller inte personen ställas till ansvar för brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § brottsbalken) (enligt 7 kap. 3 § TF). En uppsåtlig efterforskning av källan är straffbart med böter eller fängelse i högst ett år (3 kap. 5 § 2 st. TF).

När tystnadsplikten tar över

I OSL finns det undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter som omfattas av sekretess. Undantagen innebär att tystnads­plikten tar över meddelar­friheten. Ett exempel på en uppgift som är undantagen rätten att meddela och offentliggöra den, är en uppgift som rör säkerhets- och bevakningsåtgärd som omfattas av sekretess enligt 18 kap. 8 § OSL. När en sekretessbestämmelse omfattas av ett sådant undantag kallas den för ”kvalificerad sekretess”. Ett begrepp som inte ska förväxlas med begreppet ”kvalificerat hemlig”. Undantaget anges för det här exemplet i 18 kap. 19 § 1 st. OSL.

Tillåten efterforskning av källa

Om en person, som omfattas av tystnadsplikt enligt OSL, avsiktligt lämnar en uppgift som omfattas av en ”kvalificerad sekretess” till t ex en tidnings­redaktion kan personen ställas till ansvar för brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 § brottsbalken) (enligt 7 kap. 3 § 1 st. 3 TF). Efterforsknings­förbudet gäller då inte längre (3 kap. 4 § TF) och en myndighet får undersöka vem som har lämnat uppgiften. Motiveringen i propositionen 1975/76:204 är tydlig i detta avseende (se utdraget nedan).

Utdrag ur sidan 145 i prop. 1975/76:204 med motivering till 3 kap. 4 § TF.

Men enligt Offentlighets- och sekretesslagen – en kommentar (den inledande kommentaren till 13 kap. OSL) får en myndighet ändå inte försöka ta reda på vem som har lämnat uppgifter som omfattas av ”kvalificerad sekretess” till medier. Myndigheten ska istället vända sig till Justitie­kanslern (JK) som sedan ska ta ställning till om förundersökning ska inledas och vilka efter­forsknings­åtgärder som ska vidtas. Jag har tyvärr inte på egen hand kunnat härleda grunden för denna begränsning (i t ex prop. 1975/76:204). Den borde ha något att göra med att JK är ensam åklagare på det tryck- och frihetsrättsliga området, även i de fall det inte är fråga om tryckfrihets­brott (9 kap. 2 § TF). Området är inte helt lätt att ta till sig..

Informationssäkerheten måste möjliggöra efterforskning

För att det ska vara meningsfullt att genomföra en tillåten undersökning om vem som otillåtet har lämnat en uppgift till media måste det finnas underlag, t ex i form av spårbarhet i hantering av uppgifterna i IT-system och i pappers­handlingar. Detta kan medföra att skydds­åtgärder som normalt används för uppgifter som omfattas av sekretess enligt OSL och som rör rikets säkerhet även ska kunna komma i fråga för andra slag av uppgifter som omfattas av sekretess men som inte ska ges ett säkerhets­skydd.

En myndighet måste, enligt min mening, utforma informations­säkerheten så att det i efterhand går att avgöra vilka personer som har hanterat en informationstillgång som omfattas av sekretess enligt OSL. I synnerhet när det är fråga om uppgifter som enligt OSL omfattas av ”kvalificerad sekretess” där röjandet av uppgifterna till medier enligt TF är straffbart. Det måste vara möjligt för en brotts­utredande myndighet att kunna utreda hur sådana uppgifter har röjts och av vem.

/Kim Hakkarainen